De mörka ögonen

 Det var en helt vanlig dag, jag var ensam som vanligt. Vissa kanske tycker att det är skönt, men det tycker inte jag. Fast jag har gjort det till en vana nu…

Allt var tyst i klassrummet, det brukar inte vara så. I vanliga fall så brukar mina klasskamrater (främst killarna) stöka omkring. 

Dörren till klassrummet öppnades, in kom en kille som hade den svarta luvan uppe. Man såg knappt hans ögon, det bruna håret var i vägen.

”Så klassen… idag har vi en ny kille i klassen. Du kan väl presentera dig själv.”

”Helst inte, jag vill bara sätta mig.”

”Okej… du kan sitta där,” läraren pekade upp åt mitt håll. Han vände sitt huvud mot mitt håll. Han började gå emot mig.

”Ja, så det där är Aldin. Jag hoppas ni gör så att han trivs.”

Han satte sig ner bredvid mig och sträckte ut handen medans han log, men man kunde fortfarande inte se hans ögon.

”Hej, vad heter du?”

”Ellie,” jag tog hans hand och gav han ett leende som jag hoppas han såg.

…

Senare så vaknade jag mitt i natten då det var någon som knackade på dörren. Eftersom jag trodde att det var min mamma så öppnade jag, men när jag hade öppnat så blev jag indragen igen av en svart siluett.

”Lova mig att du inte säger något om det här till någon,”

”Om vadå?”

”Det här,” han lutade sig fram och kysste mig. I den sekunden såg jag hans SVARTA ögon och förstod vad han var.

Han hade börjat blekna, hans ögon såg sorgsna ut. Han gav mig ett sista leende, innan han försvann helt.

Det hade gått ett par månader, men jag hittade ett brev där han förklarade allt.

Jag är så ledsen, ledsen att det här skulle hända dig. Jag blev skickad  hit för din skull. Min uppgift var att göra så att du skulle må bättre i skolan och få mer vänner. Jag hade inte planerat att du heller jag skulle falla för varandra, men jag föll för dig. Men snart är min tid ute, jag önskar att jag kunde får mer tid. Jag vill inte lämna dig. Jag kommer sakna dig. Hoppas att vi ses snart igen. Men lova mig att du lever vidare.